Excerpts from Swedish translation of Marc Bernard’s Les journées ouvrières des 9 et 12 février [“The Workers’ Days 9 and 12 February”] originally published by Éditions Grasset, 1934. In this text, Bernard describes how the French Popular Front was first formed as a spontaneuous act in the streets, when, in 1934, the demonstrations of social democrats and communists would cross paths and unite in the face of the fascism threat. (Book available at 1-21 Press here)

Pages 66-69, from

“Arbetardagarna 9 och 12 februari” (Marc Bernard, trans. Kim West):

Den socialistiska gruppen, med riksdagsledamöter, kommunalråd, borgmästare, den administrativa kommittén och redaktörerna för Le Populaire i täten, tog plats längst fram i demonstrationståget. På plakaten som stack upp ovanför folkmassan kunde man läsa partiets slagord:
– Republiken får inte självmördas så som Stavisky självmördades.
– Folket visar sin styrka genom att lägga armarna i kors.
– Ge oss alla namn, ge oss alla skyldiga.
– Vi kräver publikationen av den fullständiga listan från Staviskys checkhäfte.
– Mot fascisternas diktatur är uppror en plikt.
– Hellre döden än fascismen.
– Återigen ska förorterna rädda Paris.
Man kan för övrigt notera att dessa slagord är rent defensiva.
Vilket vissa beklagar, eftersom de tror att anfall är bästa försvar.
Bakom den socialistiska gruppen blandas socialister, kommunister och oppositionella i en broderlig röra.

”Enhet! Aktionsenhet!”

Men plötsligt fortplantar sig en stor oro längst fram i demonstrationståget. Från Place de la Nation träder en mäktig folkmassa in på Cours de Vincennes och sjunger Internationalen, anförd av röda fanor. Och när de kommer närmare kan man urskilja den korslagda hammaren och skäran i glänsande metall högst upp på fanornas pålar.

Sången tystnar gradvis och upphör helt när massan når fram till den socialistiska gruppen. Ett ögonblick av tystnad råder, över vilket man svagt kan höra avlägsna röster från djupt inne i och längst bak i demonstrationståget, där folk tycks observera varandra.

Kommer passionerna att segra på nytt? Kommer proletariatets guelfer och ghibelliner att glömma stundens allvar och den gemensamma faran, och idag än en gång återuppta sin fratricidala kamp?
Kommer vi att få se socialistiska och kommunistiska arbetare angripa varandra med förolämpningar och våld under omständigheter av så stor betydelse för vår framtid, likt så många andra gånger under de senaste åren?

Jag tänker på demonstrationen vid kommunardernas mur till minne av Kommunen och de 30 000 som avrättades av Versaillesstyrkorna, där rivaliserande bröder, uppfyllda av namnlöst hat, jagade varandra över gravstenarna på Père Lachaise. Jag tänker på alla dessa möten där de värsta fiender har lyssnat i tystnad men det har räckt med att en enda talare från det ena eller andra partiet har dykt upp på tribunen för att ytterst våldsamma scener ska utspela sig.

Kommer man på alla sidor enbart att minnas alla misstag som har begåtts? Kommer man aldrig att förstå att det bästa sättet att sona för sådana misstag, hur allvarliga de än må vara, är att enas vid ett tillfälle som detta, då det inte finns en sekund att förlora om man vill rädda allt – ty ingenting är ännu förlorat, allt hopp är tillåtet om vi kan förverkliga denna aktionsenhet.

Jag får för mig att det i denna stora, tragiska tystnad som har lagt sig över grupperna, kring dessa människor, är hela den europeiska arbetarrörelsen som ser på, ser på och väntar.

De mest klarsynta, de som är som fysiskt fästa vid sin klass, de aktivister som befinner sig där tänker att detta är ett utomordentligt tillfälle för att omgruppera de krafter som utmattats av interna stridigheter.
Jag kan se hur de allra flesta arbetare, intellektuella, författare – vilka är där i stort antal, inblandade i massan – intensivt frågar sig det samma.

Ingen av dem underskattar betydelsen av detta ögonblick för den franska och internationella revolutionära rörelsens framtid, denna dag som skulle kunna vara utgångspunkten för ett storslaget och avgörande framsteg.

Men nu bryter någon till sist med denna oro, en knytnäve höjs i luften, men inte för att slå utan för att med denna gest hylla viljan till kamp mot en gemensam fiende; nu höjs genast tio, hundra, tusen, tusentals, en buskig skog av armar; ur tomrummet som fortfarande separerar de två grupperna – och som fortfarande har ett visst symbolvärde – stiger ett mäktigt rop, det växer oavbrutet, det sliter sig loss ur dem som med ett slags våldsamt, vilt förtroende skanderar:

– Enhet! Aktionsenhet!

Det dånar över avenyn, det fyller gatan upp till himlen med bruset av en ocean; det fortplantas från rad till rad hela vägen till slutet av demonstrationståget; det sprids och når med flammans hastighet till Porte de Vincennes.

Det är över. En efter en kastar sig demonstranter in i det fortfarande existerande tomrummet, de väller in som en lavin, de blandas, och snart finns det bara en enda sammanblandad massa.

*

När lugnet har lagt sig säger en gammal man till mig:

– Ah! Tänk om vi kunde fortsätta på denna väg!
Jag ser på honom. Han bär en svart linneväst, har ljusblå ögon, hans mustasch darrar.
– Ja, kamrat, vad skulle vi inte kunna uppnå då!
Världen skulle se annorlunda ut. En löftesrik framtid skulle öppna sig för de två slagskämparna som strider i första ledet, samt för de flesta som bekämpar oss.
Längre fram säger en författare till mig:
– Inga verkliga intressen ställer oss mot varandra; tusen länkar borde förena oss. När kommer de politiska ledarna att inse detta?

Pages 18-21, from

“Introduktion: Historien är inte slut. Om Marc Bernards Arbetardagarna 9 och 12 februari och Folkfronternas estetik.” (Kim West):

Den här boken är den första i en serie publikationer producerade för olika förlag och tidskrifter av den oberoende forskningsgruppen Agentur, inom ramen för forskningsprojektet Folkfronternas estetik. Projektet studerar dokument, konstverk, kulturpolitiska initiativ och institutionella satsningar som direkt eller indirekt relaterar till folkfronternas period, och till det antifascistiska ideal kring vilket folkfronternas krafter enades.

Projektets utgångspunkt är analogin mellan den sociala och politiska situationen idag, och den situation som folkfrontskoalitionerna stod inför på 1930-talet, när en global ekonomisk kris, djupt rotade eurocentriska och rasistiska tankemönster och institutionella strukturer, och tilltagande politisk polarisering tillsammans skapade förutsättningarna för fascismens framgångar och maktövertagande.

En sådan ”analogi” håller naturligtvis inte för närmare granskning. De sociala, politiska, kulturella och teknologiska förutsättningarna då och nu är radikalt annorlunda. Vår tid är inte ”1930-talets återkomst”. Som Michaël Foessel påpekar i sin bok om 1938 är en sådan idé problematisk, av flera anledningar: den kan implicera både en falsk bekvämlighet, en vagt nostalgisk känsla av att allt kommer att lösa sig till slut, och en fatalistisk föreställning att historien upprepar sig, så att sakernas tillstånd alltså ligger bortom vår räckvidd som tänkande och handlande människor.

Men den ytliga analogin mellan folkfronternas historiska ögonblick och den samtida situationen kan trots det ha en sorts ”för-kritisk” funktion. Den kan göra det möjligt för oss att identifiera det förflutnas beslut, kamper och ställningstaganden som relevanta för våra egna villkor. Den kan låta oss relatera andras handlingar och problem till våra egna erfarenheter, till ett ”oss” snarare än ett avlägset ”dem”.

Vad skulle det innebära att förvandla en sådan för-kritisk identifikation med det förflutnas kamper, till ett kritiskt uttryck för solidaritet med de kamperna? Kan det vara möjligt att hävda ett vi, men över historiskt avstånd? Det skulle innebära att försöka återvinna en tradition, genom att kritiskt hävda den fortsatta giltigheten hos det projekt som animerar den – till exempel det radikalt demokratiska projekt som låg till grund för en stor del av folkfronternas arbete.

Med andra ord: det skulle innebära att säga att historien inte är slut. Konnotationerna är här avsiktliga: påståendet syftar specifikt till att hävda kontinuiteten hos ett progressivt projekt, i motsättning till de fatalistiska förkunnelserna om historiens slut, som uttalades vid den nyliberala restaurationens höjdpunkt.

Men att kritiskt hävda sådan kontinuitet måste också innebära just detta: att vara kritisk mot dess olika aspekter, att inte bara gripa tillbaka på ett progressivt arv, utan också redogöra för historiens misslyckanden och svek. ”Det finns inget kulturdokument som inte samtidigt är ett dokument över barbari”, som Walter Benjamin skrev i sina berömda ”Historiefilosofiska teser” från 1940.

Historien är inte slut: en rapport av Agentur
med utgångspunkt i Arbetardagarna 9 och 12 februari av Marc Bernard
Marc Bernard, Agentur (Jörgen Gassilewski, Emma Kihl, Samuel Richter, Kim West)
1-21 Press, Hägersten 2021