Följande utdrag visas utan fotnoter (sidorna 194-204 samt 300-303). Kursivering är tillagd:

4.4.2 BILEN OCH DESS NYA ”MILJÖ”

Synen på luftföroreningar hade genomgått ett stort skifte under slutet av 1800-talet. En äldre medicinsk problembild kring mal aria, dålig och smittbärande luft, gav plats för en ny förståelse där man identifierade enskilda luftburna patogener. Industrisamhällets olika förbränningsgaser från fossila kraftkällor kunde sedan länge knytas till förödande lokala miljöeffekter, men fram till 1960-talet ansågs dessa problem bli lösta när gaserna tunnades ut i den vidare atmosfären. Denna låg utanför och bortom det man förstod som ”miljön”, vilken ännu betecknade en mer lokal omgivning.

Denna lokala inramning gällde också för bilavgaserna där allvarliga problem knöts till mycket specifika, tillfälliga och lokala omständigheter. Inramningen förklarar i hög utsträckning varför de farhågor som fanns så lätt och länge kunde förringas eller förbises. När nationalekonomin under 1950- och 60-talen tog sig an den framväxande samhällsdebatten om miljöproblem användes en begreppsapparat om ”externaliteter” som systematiserats under 1930-talet av Arthur Cecil Pigou. Ekonomer ägnade under dessa decennier frågan om externaliteter ringa intresse, de ansågs generellt vara små och teoretiska undantagsfall. Det var utifrån denna nationalekonomiska diskurs om externaliteter i kombination med den snäva miljödiskursen kring avgaser som ekonomen Milton Friedman myntade begreppet ”granneffekter” 1962 och utifrån vilka han slöt sig till att skadorna från sådana effekter kunde förbises i kalkylerna.

Vid mitten av 1970-talet pågick dock ett nytt stort skifte i förståelsen av luftföroreningar. Det var svenska forskare som under mitten av 1960-talet hade lyckats koppla sura regn till fjärran utsläpp av luftföroreningar. Efter andra världskriget hade ökningen av dessa utsläpp orsakat ansenlig ekonomisk skada hos flera viktiga skandinaviska näringsgrenar. Den politiska känsligheten för olika hälso- och miljörisker från luftföroreningar höll tydligt på att förändras. 1964 var ett genombrottsår. Den svenska forskningen breddades från att studera industriutsläppen till att också ta sig an bilavgaserna, vilka detta år kunde knytas till lungcancer. Den växande oron över luftföroreningar från fabriker och bilar utsträcktes snart också till cigarettröken. Redan vid början av 1970-talet hade oron för ytterligare gaser, som freon och koldioxid, även börjat omfatta hela atmosfärens förändrade sammansättning.

Skiftet i synen på luftföroreningar ingick i övergången till ett helt nytt miljöbegrepp, där intrikata, globala återkopplingar ersatte de lokala och enkelriktade effekterna. Sammanfattat innebar detta en vidgning i alla tre dimensioner vi triangulerat kvalitetsproblemet till: i konsumtionens rum, tid och subjekt (se avsnitt 1.2.1). Miljöskadorna från avgaser kunde komma långt från platsen där utsläppen ägde rum, effekterna kunde som lungcancern visade i fallet med cigarettrökning komma många decennier senare och även drabba andra än konsumenten, så som passiva rökare.

Detta skifte i synen på luftföroreningar skulle, trots ofta hårt motstånd, leda till politiska ingrepp med internationella samarbeten för att reglera olika luftförorenande gaser. Ett av resultaten av denna omfattande regleringsprocess var det svenska införandet av obligatorisk avgasrening 1975.

[…]

4.4.4 MOTORFORDONENS AMBIVALENTA ENSAMLOPP MOT 1990-TALET

Principerna för miljöeffekternas kvalitetsvärdering som Byrån [för allmän socialstatistik] föreslog i avgasutredningen 1976 blev de gällande för de resterande diskussionerna om motorfordonen vi undersökt. Med det följde alltså en idealkonsument som kan framstå som en typiskt egenkär bilist: ensam i sitt exoskelett av plåt färdas (och andas) denne helt isolerad från sin närmiljö, för att inte tala om från det moderna miljöbegreppets mer omfattande dimensioner av tid, rum och subjekt. Komfort dominerade de kvaliteter som ännu diskuterades och värderades som förbättringar av bilen under 1980-talet. Avgasrening värderades fortsatt inte som en kvalitetshöjning för denne enskilde bilist.

Ändå dröjde sig frågan kvar och fortsatte att skapa osäkerhet om vad för slags nytta det är som KPI ska hålla konstant. Vi ser detta i de direktiv som regeringen år 1997 gav till en ny översyn av KPI. Ånyo ställdes frågan ”om indexet skall ta hänsyn till externa effekter (t.ex. positiv miljöpåverkan genom avgasrening)”. Svaret blev nej:

“Syftet med ett prisindex är således att mäta effekten av prisändringar. Förändrad tillgång eller kvalitet på varor och tjänster som kan användas fritt, utan direkt kostnad för användaren, beaktas således inte. Det gäller såväl kollektiva nyttigheter, t.ex. inom områdena miljö och infrastruktur, som de varor och tjänster, t.ex. på miljö- och sjukvårdsområdena, som tillhandahålls fritt för individuell konsumtion. Däremot, i den mån konsumenter är villiga att betala mer för exempelvis en miljövänligare vara, skall det tolkas som en kvalitetsskillnad. Varans miljöegenskaper uppskattas och värderas då på samma sätt som andra egenskaper; hållbarhet, design etc.”

För att slutligen nå fram till detta svar tvingades 1999 års KPI-utredning till en indexteoretisk omorientering. Man konstaterade att KPI ända sedan 1940-talet varit ”en ambitiöst utformad approximation till ett levnadskostnadsindex”. Sistnämnda begrepp användes nu i sin nationalekonomiskt färgade betydelse, som i stort sett är synonym med ”konstantnyttoindex”. Men nyttobegreppet tenderar att öppna sig mot oändligheten, eller åtminstone mot den värld som ligger bortom varuvärlden – inklusive atmosfären. Luftföroreningar kan ju mycket väl leda till att det blir dyrare att upprätthålla en ”konstant nytta”. Därför måste ett ”sant levnadskostnadsindex” även justeras för kvalitativ förändring av olika miljöfaktorer, liksom av annat som saknar marknadspris. Ett sådant index blir föga användbart som mått på inflation. För att fungera som prisindex krävs en snävare avgränsning.

Lösningen lades fram av statistikern Jörgen Dalén: KPI kan förstås som ett delindex till ett fullständigt levnadskostnadsindex. Då blir det lättare att motivera uteslutandet av ”icke-ekonomiska externa förhållanden […] t.ex. klimat, miljö och kanske brottslighet och olycksrisker”. Genom att omdefiniera KPI till ett ”betingat levnadskostnadsindex” kunde 1999 års KPI-utredning avfärda den besvärliga miljöfråga som Indexnämnden fört upp på bordet 1975. Bilavgasernas påverkan på kollektivet var nu även officiellt en icke-fråga vid kvalitetsbedömningen av bilar. Bilisten i KPI tycktes så kunna framhärda i den förmodade föreställningen att hen själv inte drabbades av de miljöeffekter som andra bilister drabbades av från var och ens (varje andres, var-andras) bilkonsumtion. Den cancer, trängsel, kväveoxidförgiftning och klimatkris som blev allt mer tydliga effekter för dessa alla andra antogs fortsatt heller inte försämra körupplevelsen för denna isolerade bilist eller sänka bilens kvalitet. Bilisten i KPI verkar fullständigt antisocial.

6.7 KAN VI LITA PÅ KPI?

[…]

[V]ad vill vi att KPI ska säga oss? Källkritiken måste kunna ta sig olika former beroende på vilken kunskap som eftersträvas. Likt all slags kritik intresserar sig källkritiken för att finna gränser, i detta fall gränserna för vad KPI kan säga. Rent allmänt kan vi peka ut tre slags gränser.

För det första ser vi en gräns för hur exakt kunskap som det är meningsfullt att utvinna ur KPI. Vi har sett historiska exempel på hur de ansvariga statistikerna själva har motsatt sig att offentliggöra indextalet med en decimal. När vi nu går in på SCB:s hemsida finner vi det angett med två: 405,67. Beror detta på att beräkningarna under det senaste halvseklet verkligen har utvecklats mot en högre grad av precision? Eller beror det helt enkelt på att det finns en större efterfrågan på skenbart exakt data? Vi vågar inte ge ett definitivt svar på den saken. Men utifrån vår historiska studie har vi ändå vågat oss till vissa slutsatser om hur kvalitetsproblemet i vid mening utgör en permanent källa till osäkerhet i KPI. Kvalitetsproblemet yttrar sig såväl i det minsta som i det största indexarbetet: i minutiöst kalkylerade, minimala kvalitetsjusteringar såväl som i stora tystnader, omfattande mängder av icke-justeringar av hela varugrupper efter svepande postulat om oförändrad kvalitet. Det yttrar sig i de återkommande besluten som måste fattas om huruvida något ska räknas som en gammal vara i ny skepnad eller som en helt ny vara, beslut fjärran kvalitetsjusteringarna som fattas när bredden på varornas definitioner liksom på regressionens parametrar bestäms. För att inte glömma hur problemet yttrar sig i de uteslutna varorna, de med alltför excentriska kvaliteter för att platsa i någon kolumn. Kvalitetsproblemets uppsjö av godtyckliga beslut är så pass stor att vi utan en enda beräkning vågar peka på indextalets två decimaler och säga: vidskepelse!

För det andra vill vi påminna om att KPI inte bara är ett samlat indextal, utan rymmer ett helt system av delindex för olika grupper av varor. Dessa används sedan också i framställningen av handelsstatistik, där vad som kallas ”volym” alls inte syftar på fysisk volym utan i stället på en komplex räkneprodukt. Volymberäkningen påverkas av alla de kvalitetsvärderingar som gjorts inom ett visst delindex. När vi kommer till dessa delindex går det inte att föreskriva en allmän grad av tillit. Även om kvalitetsproblemet i princip aldrig är frånvarande, är det uppenbart varför det kan hanteras lättare i fråga om vissa slags varor än andra; de allra mest svårhanterade varorna har ju redan förvisats ur varukorgen. Ett delindex för drivmedel kan a priori tänkas som mer tillförlitligt än ett delindex för barnomsorg eller musik. Den som använder delindex bör också fråga sig om uppdelningen av varor i en viss kategori är självklart rimlig eller om den kunnat tänkas på ett helt annat vis.

För det tredje finns en kronologisk gräns. Hur långa tidsresor är tillåtliga att göra i den tidsmaskin vi kallar KPI? Inte heller här har vi ett entydigt svar, men från vår undersökning kan vi ta med oss de förmaningar som uttalats inifrån själva indexarbetet. De ansvariga statistikerna uttryckte den starkaste skepsis mot att använda deras egen produkt, det officiella KPI, för jämförelser över fler än ett fåtal år. När användbarheten mellan korttidsoch långtidsjämförelser ställdes mot varandra i konstruktionen prioriterades den korttida. Likväl är deras indextal nu inlänkade i serier som sträcker sig tillbaka till 1200-talet. Vi avstår från att säga om det är vid 10, 100 eller 1000 år som KPI förlorar sin mening, då även detta beror på frågans art.

Den som vill jämföra rikedomar över längre tidsspann – låt säga längre än ett människoliv – bör grundligt överväga vilken måttstock som då kan vara önskvärd. Frågan kan också ställas om det räcker med en. Varför inte dubbla måttstockar, eller ännu fler? Det historiska priset på en vara kan med fördel återges i dubbel exponering: dels i pengar (omräknade med KPI), dels i tid (antalet arbetstimmar som en viss idealkonsument behövde jobba för att få råd med varan). Att låta en fråga få två svar innebär att relativisera själva frågan. Om detta är önskvärt beror på saken, men i vissa fall är själva saken relativ. Då kan det hända att två svar är sannare än ett. Detta får i synnerhet övervägas när saken är pengar.

Att mäta pengar i värde? Pengarnas värde som måttstock sjunker så fort vi rör oss mot den värld som finns utanför varuvärlden, mot det liv som finns utanför arbetslivet. Ju längre tillbaka i tiden vi blickar, ju djupare ner i ett mänskligt psyke, ju längre ut mot vårt övriga ekosystem, desto mer värdelöst blir penningmåttet. Att mäta marknadspriser i pengar är en sak; att med samma mått mäta levnadsstandard eller rentav ”nytta”, det är något annat (vi frestas att kalla det för svartkonst).

”Penningvärdet” föreställt som en verklig storhet går knappast att ta på allvar. Men att penningvärdet fluktuerar låter sig fortfarande sägas med denna relativa och föränderliga innebörd. Dess fluktuationer pågår i alla dimensioner, såväl i tid som i rum, likaså i varje psyke där begäret att köpa och begäret att spara samsas med andra begär för vilka ekonomin saknar språk. Med detta sagt är vi åter redo att tala om inflation och deflation, även på nivån av en hel valuta. Då kommer ett KPI väl till pass som indikator på en större tendens.

Vi vågar känna större tilltro till jämförelser som sker från månad till månad eller år till år, de korta tidsrymder som KPI är avsett att greppa; vi har tilltro till dess verkligt relativa bruk, när KPI bara jämförs med sig själv. Om den uppmätta inflationen tydligt stiger under flera månader i rad så vågar vi lita på att det skett en inflation. Men om vi vill förstå något mer om denna inflation måste vi se till båda sidorna av saken. Inflation är inte något som sker med pengar, utan med varupriser och varje pris är en relation: å ena sidan pengarna i ett högre eller lägre belopp, å andra sidan varan med alla dess kvaliteter, lika föränderliga. Att det officiella måttet på inflation är ett konstantnyttoindex betyder att en inflation är tänkbar utan att ett enda prisbelopp höjs. Vad inflation kommer an på är varors värde. Om allt i genomsnitt skulle bli kvalitativt sämre måste även detta räknas som en inflation. Omvänt kan varje liten varuförbättring begripas som deflatorisk. Så pass relativt måste vi förstå begreppet penningvärde om vi inte ska landa i ren vidskepelse.

Att pengar sägs ha ett värde betyder bara att de kan bytas mot varor. Men vilka varor skulle det röra sig om hos den jägare- samlare som vi mötte på bokens första sida? En fascinerande typ av idealkonsument, som mystiskt nog ”lever på” framtidsvalutor. En bonde sägs ha upprepat samma konststycke många tusen år senare, men levde då på dubbelt så många dollar. Vi kan lika gärna påstå att svenska folkets ”dygd” skulle ha halverats sedan Gustav Vasa bröt med Rom. Som kvantitativa utsagor är de lika välgrundade. Liksom dygden kan inlösas i frälsning, kan penningen inlösas i nytta.

Daniel Berg & Rasmus Fleischer
Varors värde: kvalitetsvärderingar i konsumentprisindex under 1900-talet
Göteborg: Daidalos, 2023