Öyvind Fahlström, from “Det extatiska samhället”, Om livskonst o.a. Stockholm: Albert Bonniers Förlag 1970, pp 56-57.

“För dem som med enbart bildkonst vill ändra påverkningskurvan kan jag bara se en möjlighet: att låta massproducera bilder. När jag 1958 i Konstrevy skrev om det, lät det violblått utopiskt men idag har redan MAT i Paris och Schwartz i Milano gjort större eller mindre upplagor och de nya amerikanerna kommer att göra det via Tanglewood Press. Jag hoppas det kan fortsättas av mitt projekt “Barbies for Burroughs”, en serie stor plastklippark som intresserade abonnerar på, inklusive förslag till elementens anordning. Elis Eriksson utger f.ö. i höst KÅVBÅJ-serier på Kerberos. För min del vill jag göra en “bildroman” (alltså fotografisk) när jag får tid, att utges som bok eller ännu hellre som följetång i en veckotidning.

I vilken relation står påverkningsgrad till spridningsmöjligheter? Man kan fråga sig vad som skulle hända om en bildkonstnär för att sprida en bild, en bildidé, erhöll samma gigantiska utspel av resurser som skaparna av Essos lismande tiger. Och om låt säga jag spred på det viset min siluettbild av det älskande paret på (den franska) atombombens sköna spolform – skulle det göra människor mer medvetna om terrorbalansen? Eller om nutida bildkonst?

Men jag tvivlar på att man kan börja med att förnya konstens utfartsvägar, eller ens med att öppna massmedia. Först måste vi få ett vist och flexibelt samhälle, som går in och ut ur sina spel. Till dess – får nog konstnären finna sig i att förbli en Dixie Blandy – Gröna Lunds Beckett-figur, som vajar i snåla sommarvindar fastspänd på en masttopp med sitt plastskynke, sina böcker, sin radio, sin whiskyflaska och med telefon och avträdesslang som kontakt med publiken.”

(Öyvind Fahlström, from “Det extatiska samhället”, Om livskonst o.a. Stockholm: Albert Bonniers Förlag 1970. pp 56-57)